Funderingar
Läste på underbaraclaras blogg att hon var negativt inställd till kvinnor som berättade om sina förlossningar till de som inte ännnu fött barn. Hon menade att det fungerade som någon slags terapi för dessa kvinnor och att det skrämde upp de som skulle föda osv.
Jag håller verkligen inte med där. Jag frossade i folks förlossningsberättelser när jag var gravid och ville höra och veta så mycket som möjligt. Min filosofi var att förvänta mig det absolut värsta, då kunde det ju bara bli bättre.
Jag förberedde mig på en riktig hemsk förlossning och även på att det skulle råda undantagstillstånd hemma när vi kom hem med bebisen. Jag var förberedd på ett absolut kaos. Och allt blev istället så mycket bättre än vad jag föreställt mig. Visst, en förlossning är ingen walk in the park utan den värsta smärtan jag upplevt. Samtidigt är det den starkaste och häftigaste upplevelsen jag har haft och jag skulle aldrig vilja vara utan den. Det efterföljande livet med bebisen var ju också en omställning så klart men det var ju som att vara i himmelriket och inte alls så jobbigt som jag trott.
Jag har hört flera människor berätta att de fick en chock när de kom hem från BB med barnet för att de trodde att det skulle vara så lätt. För mig var det helt tvärtom istället och det är jag så tacksam för.
nu är det inte så att jag går och bjuder på min förlossningsberättelse till alla som jag tror är intresserade och berättar bloddrypande skräckberättelser för blivande mammor. Jag berättar ingenting om inte någon ber mig om det men då säger jag som det är. Allas förlossningar är så klart olika så man kan aldrig förbereda sig eller föreställa sig på hur det ska vara. Det är just därför jag inte villa ha några förväntningar eller skriva någon förlossningsberättelse just för att det är omöjligt att veta hur det kommer bli.
Man får lita till sina kroppsliga instinkter för man klarar av det, man är ju liksom skapt för det. Men vem vet, nästa gång om det blir någon kanske det blir ett trauma på riktigt och jag kanske sitter där med amningspsykos. Men då är jag i alla fall förberedd på det;)
Nu går hon
Den nittonde februari tog ungen sina första steg. Hon gick mellan mig och mormor. Det var underbart och jag blev alldeles tårögd och lycklig. Undrar vad det är med barnets första steg som är så speciellt?
Hon blir äldre våran lilla lilla flicka. Det är så fascinerande, det är som att hon ändrar sig lite varje dag. Jag ser hennes pappa så mycket i henne, de är så otroligt lika. Han har en min som jag alltid tänkt att han liksom gör sig till när han gör den, den ser lite små nonchalant ut och han kan göra den när han är lite småsur, men precis samma uttryck gör hon ibland. Jag blir så full i skratt när hon gör den minen för de är så lika i det ögonblicket.
Igår var vi på besök på hennes förskola där hon ska börja i höst. Pappa fick träffa fröken. Jag och skrutt satt på golvet i det lilla lilla rummet som förskolan utgör och pappan satt på en liten liten barnstol. Det såg lustigt ut med hans två meter långa kropp på den lilla lilla stolen. Jag känner mig så trygg i att hon kommer att gå där. Det är en liten waldorfförskola med fyra andra små barn i gruppen och en överbeskyddande fröken. Tack för det!
I tankarna är flytt och tacksamhet, ute snöar det och jag längtar efter mina böcker från Bokus.
Tack och hej
En fin unge och en fin kommod
Vår nya fina kommod (som på ett trollslag blev överbelamrad) våran fina unge i mina gamla byxor.
Hon har fått väldigt långa armar och får tag på saker man trodde låg säkert. Jag har hittat allt möjligt roligt på de mest märkliga ställen. I går hittade jag ihopknöglade små tjugolappar instoppade lite varstans, bland annat i mina skor.
Månen
Glömde skriva att hon har upptäckt månen också, så den brukar vi titta på tillsammans. Då säger hon: ooo ooo och pekar. I går var den full..
Helg igen
Igår var vi hos min vän och hennes bebis. Det var röj hela dagen då min väns brorsdotter som är tre år också var där. Det skiljer ungefär fyra månader mellan våra döttrar, min dotter är äldre men också mindre lustigt nog.
Barnen triggade varandra att skrika så högt de kunde så det var fullt ös.
Nu är det kallt och massor med snö äverallt så jag känner mig något isolerad faktiskt. Har ännu inte fått nog av vintern men nu får gärna våren visa sig.
Annars, jag har kommit i gång med träningen igen och det känns fantastiskt. jag behövde det här så mycket.
Både kroppen och själen är nöjd. Så i veckan har det blivit träning och bostadsletande och faktiskt en ansiktsbehandling till en trött mama. Det var fantastiskt och välbehövligt. Jag fick ett presentkort som jag utnyttjade ett och ett halvt år senare. Det är viktigt att inte glömma bort sig själv fast man har en liten skrutt.
veckans största händelse är i alla fall att resan till rivieran är bokad. Det blir alltså av, en återträff i Nice med underbara människor. Jag längtar!
För övrigt är den här bostadscirkusen som sätter igång när man ger sig in i byteskarusellen intressant. I morgon har vi en visning, i veckan ska vi gå på några. Det känns som att det är en sådan hets där ute, ska försöka hålla huvudet kallt.
Förra helgen var vi på hockey, tre kronor mötte Ryssland. Det gick inte bra för Ryssland. Det är alltid kul att göra något annorlunda men jag lyckades inte intressera mig särskilt mycket. Det var mer intressant att prata med en vän jag inte träffat på länge som också var där. Annars var det mest en massa utvisningar för holding, grabbing pulling and i dont know. De verkar slåss en del de där hockeyspelarna.
Bebisstatus ser för närvarande ut så här: hon har börjat säga två ord i en mening. Det låter så i alla fall. Hon säger bland annat, titta mamma.
En annan sak som är ny är att hon härmar en uggla och säger ho hoo, hon tycker det är jättekul att borsta sina två små tänder, läsa böcker är en annan favoritsyssla och "låsa upp" saker med mina nycklar, dansa när jag håller henne i händerna, hon älskar när man kittlar henne under fötterna. När jag sitter och skriver ett sms dyker hon liksom in med ansiktet mellan mig och mobilen och säger heeeej. Det är det nya.
Lite hockey, en annorlunda vy..
Sasjenka
Tänkte bjuda på en bild men det funkade inte av någon anledning. Bjuder på min senaste boktanke i stället.
Läste en recension av Sasjenka i SVD på nätet och den förstörde hela min resterande läsupplevelse.
människan totalsågade den och kallade den för kiosklitteratur och det var det enda jag kunde tänka på resten av boken. Ja språket var rätt kasst och den innehöll många rätt patetiska meningar. Men jag tror att det främst berodde på en dålig översättning. Däremot gillade jag den historiska kontexten och miljöbeskrivningarna mycket. Och till skillnad från recensenten tyckte jag visst att huvudkaraktären fick liv och jag fick visst en känsla för henne.
Så det så.
Men nu är jag utan bok och har dragit fram och dammat av "Idioten" av Dostojevkij ut bokhyllan. Gamla klassiker funkar alltd men snart blir det Bokus och ny beställning av böcker, tjoho!
Just det mat var det ja..
Mera snö tydligen
En snöstorm är tydligen på väg att dra in. Det känns fel att våren pausat igen. Jag hade precis börjat vänja mig vid värmen. Men ok, ta din tid..
Vi har haft några dagar med sömnproblematik igen. Tar nya tag ikväll igen. Det blir så när man gör något som rubbar rutinerna men samtidigt kan man ju inte bara sitta hemma. Bebisen har glidit runt med napp hela morgonen för att hon också är trött efter nattens stök. men för övrigt verkar hon må bra. Hon är så söt i sina två små tänder, som vi har börjat borsta nu. Det gick också förvånansvärt bra och utan protester.
Jag tror jag har närt en liten ingenjör vid min barm. Hon är riktigt pysslig och pulig. Hoppas hon blir mer av en fötterna på jorden-person snarare än en virrig grubblare som sin mor. Men så verkar hon ju brås på sin far som inte är någon som svävar uppe bland molnen. Nu minns jag att min lärare på universitet i Frankrike brukade säga till mig att jag var "dans le ciel" eller något liknande, kanske "dans les nuages", eller vad man nu kan tänkas säga för att beskriva en flyktig personlighet.
Jag har alltid känt att det vore så skönt att vara en sådän där stadig, rejäl person som inte funderar så mycket utan agerar istället utan tjafs. Får saker och ting gjorda och släpper det när det är färdigt. Jag kan fundera på beslut jag tagit hur länge som helst efteråt, var det verkligen rätt/bra och så vidare. Men thats just me, and thats just the way i am. Jag använder mig dock av hjälpmedel i vardagen för att kompensera min lätt virriga personlighet, hjälpmedlet heter post it och gör min vardag mycket lättare.
Nåväl, nu vaknade lilla skruff och vill ha mat så då ska hon få det. Ikväll stundar ett träningspass, helt ensam ska jag gå denna gång och jag är faktiskt lite rädd.
Vad händer
Jag har ingen tid/lust att skriva längre. Hittar aldrig tiden. När jag har möjligthet vill jag bara vara med min bebis.
Annars: vi har fått en förskoleplats, och glädjer mig så ofantligt. Detta innebär även att vi måste försöka byta lägenheten. Vi måste allltså flytta igen. Jag ser inte fram emot flytten i sig med packande, bärande och städande.
Men jag älskar att röra på mig. Har någon rastlös nomadådra som gör sig påmind när jag varit ett tag på samma ställe. Vi har bara bott här sedan i juni men jag skulle gärna se något nytt. Jag trivs med lägenheten och omgivningarna men flytt känns bara spännnande. Tänk om man kunde få något större kanske.
Jag och min dotter har så roligt ihop, fantastiskt att det bara blir bättre och bättre. Men nu är det inte långt kvar tills jag börjar jobba. en och en halv månad och sen blir det ut i verkligheten. Ser fram emot det med blandade känslor. Den sociala biten lockar, utmaningarna och en stabil ekonomi. Men att vara borta från min lilla lilla kommer nog att bli tufft.
Imorgon ska jag träna för första gången på tre år.Visst har jag tränat annat, gymmat, spinning och så vidare. Men nu blir det tillbaka till kickboxningen. Ska bli så spännande och läskigt och jobbigt..
Jag tar med mannen, han ville inte först men jag har lyckats övertala honom. Han är fruktar att "någon ska slå honom i ansiktet" men jag tror han kan vara lugn. min kropp ska återfå sin forna styrka. Häromdagen gick jag i väldigt snabb takt en lång bit och hade dagen efter ont i smalbenen. Inte bra.
Igår släpade jag mig ut ur kokongen och gick på middag med gamla kollegor. Vi åt på B.A.R där man beställer fisk över en disk som sedan grillas, tillbehör och såser beställs vid sidan av. Det var trevligt och helt ok.
Jag kände mig bara som en gammal tant. På tunnelbanan in satt en snubbe mitt emot mig. Jag undrade om han kanske var väldigt hipp eller om han var en konstig enstöring som hade hittat gamla kläder i en kartong på sin mormors vind. Jag vet ärligt talat inte vad som var fallet.
Jag såg även flickor vingla runt på skyhöga klackar i snömodden och jag kände: så skönt att man inte är där längre, så skönt.De flesta av kollegorna verkade känna samma sak. En av dem sa att det känns så konstigt att folk går ut vid elva, då sover man ju.
Tacka vet jag, middagar, bio och cafébesök, sedan hem till en gosig bebis och sova.
Klubbar känns nej, förutsatt att det inte är sommar, rivieran, ett härligt ställe med härliga människor och man har ett glas champagne i handen. Men halka runt i snön på styltor och få onda ögat av elaka vakter, nej tack.
Annars: vi har fått en förskoleplats, och glädjer mig så ofantligt. Detta innebär även att vi måste försöka byta lägenheten. Vi måste allltså flytta igen. Jag ser inte fram emot flytten i sig med packande, bärande och städande.
Men jag älskar att röra på mig. Har någon rastlös nomadådra som gör sig påmind när jag varit ett tag på samma ställe. Vi har bara bott här sedan i juni men jag skulle gärna se något nytt. Jag trivs med lägenheten och omgivningarna men flytt känns bara spännnande. Tänk om man kunde få något större kanske.
Jag och min dotter har så roligt ihop, fantastiskt att det bara blir bättre och bättre. Men nu är det inte långt kvar tills jag börjar jobba. en och en halv månad och sen blir det ut i verkligheten. Ser fram emot det med blandade känslor. Den sociala biten lockar, utmaningarna och en stabil ekonomi. Men att vara borta från min lilla lilla kommer nog att bli tufft.
Imorgon ska jag träna för första gången på tre år.Visst har jag tränat annat, gymmat, spinning och så vidare. Men nu blir det tillbaka till kickboxningen. Ska bli så spännande och läskigt och jobbigt..
Jag tar med mannen, han ville inte först men jag har lyckats övertala honom. Han är fruktar att "någon ska slå honom i ansiktet" men jag tror han kan vara lugn. min kropp ska återfå sin forna styrka. Häromdagen gick jag i väldigt snabb takt en lång bit och hade dagen efter ont i smalbenen. Inte bra.
Igår släpade jag mig ut ur kokongen och gick på middag med gamla kollegor. Vi åt på B.A.R där man beställer fisk över en disk som sedan grillas, tillbehör och såser beställs vid sidan av. Det var trevligt och helt ok.
Jag kände mig bara som en gammal tant. På tunnelbanan in satt en snubbe mitt emot mig. Jag undrade om han kanske var väldigt hipp eller om han var en konstig enstöring som hade hittat gamla kläder i en kartong på sin mormors vind. Jag vet ärligt talat inte vad som var fallet.
Jag såg även flickor vingla runt på skyhöga klackar i snömodden och jag kände: så skönt att man inte är där längre, så skönt.De flesta av kollegorna verkade känna samma sak. En av dem sa att det känns så konstigt att folk går ut vid elva, då sover man ju.
Tacka vet jag, middagar, bio och cafébesök, sedan hem till en gosig bebis och sova.
Klubbar känns nej, förutsatt att det inte är sommar, rivieran, ett härligt ställe med härliga människor och man har ett glas champagne i handen. Men halka runt i snön på styltor och få onda ögat av elaka vakter, nej tack.
