Nu går hon
Den nittonde februari tog ungen sina första steg. Hon gick mellan mig och mormor. Det var underbart och jag blev alldeles tårögd och lycklig. Undrar vad det är med barnets första steg som är så speciellt?
Hon blir äldre våran lilla lilla flicka. Det är så fascinerande, det är som att hon ändrar sig lite varje dag. Jag ser hennes pappa så mycket i henne, de är så otroligt lika. Han har en min som jag alltid tänkt att han liksom gör sig till när han gör den, den ser lite små nonchalant ut och han kan göra den när han är lite småsur, men precis samma uttryck gör hon ibland. Jag blir så full i skratt när hon gör den minen för de är så lika i det ögonblicket.
Igår var vi på besök på hennes förskola där hon ska börja i höst. Pappa fick träffa fröken. Jag och skrutt satt på golvet i det lilla lilla rummet som förskolan utgör och pappan satt på en liten liten barnstol. Det såg lustigt ut med hans två meter långa kropp på den lilla lilla stolen. Jag känner mig så trygg i att hon kommer att gå där. Det är en liten waldorfförskola med fyra andra små barn i gruppen och en överbeskyddande fröken. Tack för det!
I tankarna är flytt och tacksamhet, ute snöar det och jag längtar efter mina böcker från Bokus.
Tack och hej
Kommentarer
Trackback
