lifeofmama

Jag kan inte vänta tills jag får se den. Underbart med litet skrynkligt bebisknyte. Undrar om jag ens skulle våga hålla i den lilla. Tror att jag glömt hur man gör.

Min egen bebis utvecklas i en fantastisk fart. Det första året verkar bjuda på mycket utveckling. Hon börjar utveckla en allt starkare vilja och det är mycket nä ä. Idag när jag kom hem från körskolan ville jag att hon skulle komma till mig men det var bara nä ä. Jag märker att jag blir mer och mer brädad av mormor, mormor är ofta roligare att vara med och lättare att få dit man vill. Mormor orkar gå upp och ner för trappan tills hon får träningsvärk i vaderna, jag ställer inte upp på sådant. Tydligen är då priset att jag blir ratad.

Jag är ju ingen expert på ettåringar men jag tycker att hon är så med och förstår så mycket, kan man lära sig så mycket på bara ett litet år?
Hon har läst sig att blåsa ut ljus, nåja, ljuset fladdrar bara till men hon vet hur man gör, hon går med hunden i koppel, matar honom med frolic. Hon älskar att fika. Hon gör armhävningar också och några märkliga bensträckningar, hon har tydligen iakktagit mina hemgympaövningar. Det är otroligt kul att se när hon gör det. Jag brukar försöka träna lite hemma för att inte komma helt ur form mellan passen. dock brukar jag möta på svårigheter när jag gör t.ex. "plankan" det är hon inte förtjust i för att fokus vid tillfället inte är på henne. Då brukar hon stå och slå mig i ryggen och skrika mä mä eller dra mig i håret och skrika aja aje.

I helgen var vi i alla fall ute på en underbar promenad i slottsparken som avundades med lite fransk chokladtårta. Angenämt i must say.
älskar att våren är på väg och att den här snön börjar acceptera att vika undan för värmen. NU är jag faktiskt trött på snön, men jag höll ut och var tapper ända hit.

Annars kämpar jag på, på väg mot körkortet. Och tänk, jag har bara några få veckor kvar tills jag börjar jobba. Istället för  långfrukostar med Skrutt, långa härliga promenader ,eftermiddagsvilor med liten barnhand i min kommer jag sitta framför en datorskärm och göra viktiga vuxensaker. Det kommer att bli en stor omställning men jag känner mig verkligen redo för det nu. Jag har utnyttjat varje sekund med mitt barn och jag är så tacksam och glad för det. Varje fattig månad är värt det tusen gånger om. Men nu ska det bli spännande att fokusera på det här.

Funderar på den nya bebisen som är på väg.

Min vän har gått över tiden och går nu runt i den här väntafasen där varje dag känns som en vecka och där man nästan börjar tvivla om det verkligen ska komma något barn.

Men tänk sen, när det sätter i gång och kroppen börjar ta över, taxifärden in till sjukhuset, på väg mot det där ofattbara, stora, okända. Man bara dras med, fast man ibland verkligen vill bromsa, och kroppen och barnet gör sitt jobb och kämpar mot att komma ut till jorden och till livet. Och sen, när man tror att man inte ska orka mer, när det känns som att kroppen ska slitas sönder, så får man äntligen titta den där lilla lilla alldeles nya människan i ögonen. Den där blicken som märkligt nog är alldeles uråldrig och tittar tillbaka på en. Och så glömmer man allt vad smärta heter. Så förunderligt det där.  

Jag avundas henne litet. Som ska få uppleva det där, snart mycket snart.