Nytt liv på g
Funderar på den nya bebisen som är på väg.
Min vän har gått över tiden och går nu runt i den här väntafasen där varje dag känns som en vecka och där man nästan börjar tvivla om det verkligen ska komma något barn.
Men tänk sen, när det sätter i gång och kroppen börjar ta över, taxifärden in till sjukhuset, på väg mot det där ofattbara, stora, okända. Man bara dras med, fast man ibland verkligen vill bromsa, och kroppen och barnet gör sitt jobb och kämpar mot att komma ut till jorden och till livet. Och sen, när man tror att man inte ska orka mer, när det känns som att kroppen ska slitas sönder, så får man äntligen titta den där lilla lilla alldeles nya människan i ögonen. Den där blicken som märkligt nog är alldeles uråldrig och tittar tillbaka på en. Och så glömmer man allt vad smärta heter. Så förunderligt det där.
Jag avundas henne litet. Som ska få uppleva det där, snart mycket snart.
