lifeofmama

Än så länge är det kul, än så länge trivs jag. Jag inte bara trivs jag tycker om mitt nya liv.

Det är roligt att jobba, kul att träffa och lära känna nya människor, härligt att gå och träna efter jobbet och komma hem och sova som en klubbad säl. Dessutom lyser solen.

Den största anledningen till att jag mår så bra tror jag är för att jag äntligen äntligen börjat lyssna på mig själv ordentligt och faktiskt respektera vad mitt inre säger. Jag gör det som är bra för mig själv och jag är snäll mot mig själv. Det låter som det lättaste som finns men det tog mig trettio år att lära mig. Men better late then never.

Jag har insett att vissa saker kan man inte fortsätta kämpa med, om man har försökt tusen gånger måste man bara släppa det. Och då blir det ofta så himla bra, så himla rätt.

Jag är en periodare. Så har jag alltid varit. Lusten att skriva exempelvis dagbok kommer över mig ibland och då tänker jag alltid, nu ska jag skriva varje dag. Tänk vad roligt att kunna titta tillbaka sedan, och vilken överblick man skulle få.

Min dagbok tog faktiskt precis slut. Jag minns när jag skrev mitt första inlägg. Det vapå en stenig strand vid medelhavet. Tänk om jag hade vetat då vad jag visste nu, känt då vad jag kände nu. Det var tio år sedan. Det vittnar om vilken flitig dagboksanvändare jag är.

Men nog om mig, vad händer i barnets liv. Min stora lilla flicka. Som såg så stor ut där hon satt i sin vagn idag med sina röda vinterstövlar och solglasögon, glatt pekande på allt och frågandes dä dä dä dä?

Hon växer så det nästan syns varje dag. Hennes vokabulär har nu utökats till att rymma orden fabbo, vof, titta, oj oj oj, en tå, (en två) kom kom. Idag innan hon skulle somna så tittade jag på henne och tänkte, vilket ansvar jag har, det här är liksom mitt barn, ingen liten bebis längre. Nu formas hon ,tar in intryck, börjar förstå världen. Man ska liksom vara med och forma en annan människa. Jag får lite svindel när jag tänker på det. Måtte jag göra det bra.