lifeofmama

Igår såg jag Tom Alandhs dokumentär om Cornelis Wreeswijk. Cornelis musik har funnits med under hela mitt liv, pappa lyssnade på honom mycket. Jag minns att jag brukade sitta i baksätet i bilen när jag och mina föräldrar var ute och åkte och vi lyssnade på hans låtar. Jag minns att jag trots att jag var så liten kände en sådan sorg och melankoli när jag hörde musiken. Vi åkte ofta på kvällarna och jag tittade på staden som svischade förbi och undrade var Felicia Försvann, och Anne Chatrine..

Pappa och Cornelis var bekanta och hängde på ställen som, kan det hetat "Den nya tiden"? som tydligen var något hak som låg nära vasagatan och på Metropol som ligger där hard rock Café ligger idag och ibland hemma hos Cornelis i Hökarängen.
Jag undrar hur det såg ut jag, tänk om man fått vara med.

Jag behöver ju inte påpeka vilket geni han var, men det var han ju och jag älskar musiken.
Han hade en sådan otrolig blick Cornelis, så talande, vis och vacker. Särskilt när han blev äldre tycker jag. Dokumentären avslutades med en närbild på honom samtidigt som man hörde hans röst läsa en text jag förmodar han skrivit som jag skulle vilja höra igen. I vilket fall det kände då som att mitt inre snördes ihop.
Sådana begåvade och säregna människor som lever fullt ut och bränner ljuset i båda ändar och levererar med hela sina själar lämnar verkligen skatter efter sig. Man måste vara tacksam ju.