lifeofmama

En gnistrande vinterdag i december föddes min dotter. Det är så klart den största dagen i mitt liv. Vad skulle annars vara det.
Det var på ett sätt också början på mitt nya jag. För visst blir man inte densamma igen, så klart inte.
Att få ett barn tror jag inte kan beskrivas intellektuellt, en förståelse kan bara närmas med vissa väl valda ord. Jag besitter inte den förmågan att göra det. Men jag kan berätta lite om hur jag förändrats.

Innan min dotter kom till mig var jag ganska uppfylld av mig själv, det är väl alla och det kan väl inte vara på något annat sätt. Nu i efterhand kan jag tänka att jag på något sätt irrade runt utan att veta var jag ville och var jag skulle.
Jag är nu mer förankrad i tillvaron, lugnare, säkrare i mig själv. Jag är för första gången riktigt lycklig.
Jag var inte en olycklig människa innan, inte alls. Jag var nöjd med mitt liv, om än lite rastlös.
Men nu har jag en mer konstant känsla av tillfredställelse och lugn, det är jag otroligt tacksam för.

Jag har också blivit modigare. Vågar mer för att jag vet att jag måste. För hennes skull.
Jag är räddare nu, om livet, om mig själv. Ser faror överallt. Tar inte lika stora risker. För hennes skull.
Jag är mer effektiv, kämpar lite hårdare för att komma framåt. För hennes skull

Men den största förändring är att jag är mer ärlig, mot mig själv och mot omvärlden.
Känns som att det filtret man kan lägga över sig själv som hindrar en från att tala sanning ibland, att strunta i att ta tag i saker man vet att man egentligen måste, att våga konfrontera vissa skrämmande känslor.
Det filtret är kanske inte borta men har tunnats ut så att bara en tunn hinna återstår och tvingar mig att leva som jag borde. Jag är tacksam bortom ord för detta.