lifeofmama

Var jag ute och körde bil i morse. Jag måste passa på när pappa kan vara med bebisen.
Idag gick det bättre än sist, kan bero på att jag kände mig mer utvilad. Trött förvisso men inte på gränsen till att somna vid ratten som sist.
Idag ska jag och lillskrutt på babyrytmik, vad det nu kan vara, med några ur föräldragruppen.
Antar att det är något med musikaliska inslag.

Hon härjar runt här bakom mig i sin gåstol och säger bläbläblä. Jag var först emot den här gåstolen men nu har hon börjat klättra fram till den själv och vill liksom upp. Är ganska bekvämt för mig också när jag vet var jag har henne. Är nog så med många barnattiraljer att de är lika mycket till för föräldrarna som för barnen.

Just nu funderar jag på om jag ska sova borta en natt hos mina föräldrar utan bebis och man. Skulle vara skönt att få en hel natts sömn utan att bli störd och dessutom slippa tanken på allt vad gäller matlagning, nappflaskor och så vidare.
Men skulle jag vilja vara borta en hel natt från min lilla familj? skulle jag överhuvudtaget kunna slappna av? Känner jag mig inte lite som en dålig mamma för att jag vill vara själv?
Har till i morgon att fundera, vi får se hur det blir.
Om det vore mannen som skulle sova borta tror jag inte att han skulle tveka, han skulle i alla fall kunna slappna av och inte orora sig för om hon hade det bra och jag tror defintivt inte han skulle känna sig som en dålig pappa.
Det är ju heller ingen annan än jag som skuldbelägger mig men det är anmärkningsvärt att jag resonerar som jag gör. Förvisso är det jag som spenderar mest tid med henne och faktiskt känner henne bäst men jag bore definitivt inte ha skuldkänslor, eller hur?