K1
Igår var vi ju på K1. Jag älskar att titta på bra matcher och det fick jag göra igår. Jätte roligt att Frida Wallberg vann världsmästartiteln, hon var grym.
Det var minst tre matcher som var väldigt ojämna och där det blev total utklassning. Men de var ändå spännande. En av de saker jag uppskattar mest med kampsport är att det är en sådan sportslig stämning. Motståndarna kramas eller skakar hand, skrattar nästan alltid efter matcherna. Inte att jämföra med exempelvis fotboll eller hockey där det ofta förekommer riktiga slagsmål, och det ingår ju faktiskt inte ens i spelet. Därmed tycker jag att många kampsporter är väldigt ovåldsamma, contradictory though it may seem. Det följs ju av många hårda regler och man får lära sig att kontrollera sig själv. Man är ju inte ute efter att skada någon och de som är med vet ju vad det innebär.
Positivt är också att de kvinnliga utövarna bemöts med lika stor respekt och intresse som de manliga, även då de är underrepresenterade i antal. Publiken var lika engagerad i Fridas match som matchen med Jörgen Kruth och Bob Sapp. Dock finns en hel del komiska inslag i kampsport som i matchen ovan.
Bob Sapp är en gigantisk man från USA. Han äntrar scenen iklädd en vit glittrig kåpa typ, ackompanjerad av den där Star wars/wagner-låten tror jag det är. Han är som sagt en riktig gigant och vid slutet av låten rullade han liksom ihop sig ytill en boll för att sedan liksom skjuta ut ut sin glittriga kåpa. Det var quite amusing.
Det roliga är att det hela ska vara just, tufft.
Jag saknar att träna så att jag kan avlida. Jag vill stå och kämpa på ett svettigt gym och känna hur jag anstränger varenda muskel. Vakna upp på morgonen och knappt kunna röra sig på grund av träningsvärk.
Jag saknar!
Det var minst tre matcher som var väldigt ojämna och där det blev total utklassning. Men de var ändå spännande. En av de saker jag uppskattar mest med kampsport är att det är en sådan sportslig stämning. Motståndarna kramas eller skakar hand, skrattar nästan alltid efter matcherna. Inte att jämföra med exempelvis fotboll eller hockey där det ofta förekommer riktiga slagsmål, och det ingår ju faktiskt inte ens i spelet. Därmed tycker jag att många kampsporter är väldigt ovåldsamma, contradictory though it may seem. Det följs ju av många hårda regler och man får lära sig att kontrollera sig själv. Man är ju inte ute efter att skada någon och de som är med vet ju vad det innebär.
Positivt är också att de kvinnliga utövarna bemöts med lika stor respekt och intresse som de manliga, även då de är underrepresenterade i antal. Publiken var lika engagerad i Fridas match som matchen med Jörgen Kruth och Bob Sapp. Dock finns en hel del komiska inslag i kampsport som i matchen ovan.
Bob Sapp är en gigantisk man från USA. Han äntrar scenen iklädd en vit glittrig kåpa typ, ackompanjerad av den där Star wars/wagner-låten tror jag det är. Han är som sagt en riktig gigant och vid slutet av låten rullade han liksom ihop sig ytill en boll för att sedan liksom skjuta ut ut sin glittriga kåpa. Det var quite amusing.
Det roliga är att det hela ska vara just, tufft.
Jag saknar att träna så att jag kan avlida. Jag vill stå och kämpa på ett svettigt gym och känna hur jag anstränger varenda muskel. Vakna upp på morgonen och knappt kunna röra sig på grund av träningsvärk.
Jag saknar!
Kommentarer
Trackback
