lifeofmama

Fick precis ett mess där det stod att hon leker för fullt och är glad. Jag känner verkligen att hon är i goda händer.

När jag lämnade i morse sa fröken att hon är en sådan unge man vill ta hem.

Igår när vi skulle gå till förskolan blev det dock lite dramatik. Vi hade lite bråttom och jag stressade runt och försökte behålla mitt lugn för inget går fortare eller blir bättre för att jag blir irriterad. Barn är ju inte så logiska utan tenderar att hitta på de mest irrationella saker när man har bråttom och det har hitills inte gått att förmedla till min dotter att att när mamma stressar kan hon sitta fint och leka på en plats istället för att springa runt mina fötter.

Hur som helst var jag på väg in i badrummet när Skruff kommer körande med sin dockvagn precis framför mig varför jag tvingas ta ett skutt över vagnen och bara rasar in i badrummet. I fallet råkar jag även på något märkligt sätt riva upp min strumpa så det blev ett stort hål mitt på. Skruff skriker mamma mamma och springer in i badrummet och kramar mig och säger mamma ooj ooj, helt bekymrad.

Hon var även mycket bekymrad över den trasiga strumpan och sa; mammas tumpa tasit, fabbo laga mammas tumpa. Det sista hon sa innan hon somnade den kvällen var också just; mammas tumpa tasit, fabbo laga..

Den här dramatiska upplevelsen måste ha etsat sig fast..

Lilla vännen sover och jag skypar med gammal vän som jag saknar. Tänk om man fick ta en tripp till Paris och sitta och samtala med honom om livet på något mysigt Café. Det vore något..

Hur som helst. Dagarna går läskigt fort men är fyllda med en massa härlig tid med min dotter.

Hon klarar sig utmärkt på förskolan och häromdagen sa hennes fröken något som fick mitt hjärta att liksom snörpa ihop. Hon sa:

"Hon är ett underbart barn och en gåva från dig till mig"

Roligaste hon säger just nu är "päronit" för päron och r´et uttalar hon som ett engelskt r. Låter väldigt kul.. Idag kommer kusinerna och leker och jag ska träna, jiho! Nu har regnet stillat sig också...

Förresten var vi på skansen för nåra helger sedan. Det var en av de sista fina dagarna med sommarvärme.

Grisarna var mycket intressanta. Det var också getterna, de får man ju klappa.

Vi inledde med att besöka getterna och ställde oss att vänta i deras inhägnad. Först kom en stor get fram, L var lite skeptisk och höll sig till mig. Efter den kom en liten mindre skrämmande killing (heter det så?) fram emot oss. L blev eld och lågor och ville fram och klappa. Jag sa att man fick klappa fint på sidan. L går fram till geten och säger heeeej och liksom hugger tag med båda händerna i getens skägg och haka och jag ser hur hon liksom tar i. Jag lyckades dock befria den stackars geten som sprang iväg till sin mamma, helt klart traumatiserad av upplevelsen av att bi attackerad i sitt eget hem...

Förra veckan gick bra. Hon var lite fastlåst i mitt knä ibland men vågade sig succesivt iväg och leka med de andra barnen och fröken.

De andra barnen är snälla men de större flickorna som hon verkar vara intresserad av tycker nog inte att det är så spännande med en liten ett och ett halvt åring. L är väldigt kramig så när vi ska gå vill hon gärna krama fröken och barnen. Hon gick fram och försökte ge flickorna varsin stor kram men de ville inte krama tillbaka utan sa bara "neej jag vill inte" varpå L slog ner blicken och gick sakta därifrån. Gissa om det gjorde ont i mammahjärtat..

Men det är den enda "incidenten" annars leker hon så fint och är så glad.

Regnet som envisades med att hänga kvar hela förra veckan tog en paus över helgen men bestämde sig för att återvända inatt och nu vräker det ner. Vi åker vagni till förskolan och hon sitter och kikar ut bakom regnskyddet iklädd en blå sydväst.

Innan vi gick i morse så ställde hon sig framför spegeln och sa; hej då ija, vi ses en annan, imorn.

Hon lockar fram många skratt den ungen.