lifeofmama

Igår var vi ju på K1. Jag älskar att titta på bra matcher och det fick jag göra igår. Jätte roligt att Frida Wallberg vann världsmästartiteln, hon var grym.
Det var minst tre matcher som var väldigt ojämna och där det blev total utklassning. Men de var ändå spännande. En av de saker jag uppskattar mest med kampsport är att det är en sådan sportslig stämning. Motståndarna kramas eller skakar hand, skrattar nästan alltid efter matcherna. Inte att jämföra med exempelvis fotboll eller hockey där det ofta förekommer riktiga slagsmål, och det ingår ju faktiskt inte ens i spelet. Därmed tycker jag att många kampsporter är väldigt ovåldsamma, contradictory though it may seem. Det följs ju av många hårda regler och man får lära sig att kontrollera sig själv. Man är ju inte ute efter att skada någon och de som är med vet ju vad det innebär.

Positivt är också att de kvinnliga utövarna bemöts med lika stor respekt och intresse som de manliga, även då de är underrepresenterade i antal. Publiken var lika engagerad i Fridas match som matchen med Jörgen Kruth och Bob Sapp. Dock finns en hel del komiska inslag i kampsport som i matchen ovan.
Bob Sapp är en gigantisk man från USA. Han äntrar scenen iklädd en vit glittrig kåpa typ, ackompanjerad av den där Star wars/wagner-låten tror jag det är. Han är som sagt en riktig gigant och vid slutet av låten rullade han liksom ihop sig ytill en boll för att sedan liksom skjuta ut ut sin glittriga kåpa. Det var quite amusing.
Det roliga är att det hela ska vara just, tufft.

Jag saknar att träna så att jag kan avlida. Jag vill stå och kämpa på ett svettigt gym och känna hur jag anstränger varenda muskel. Vakna upp på morgonen och knappt kunna röra sig på grund av träningsvärk.
Jag saknar!

Idag tänker jag på dig. På det du sa om katten du träffat på kort efter att G gått bort. Katten som lade sig runt din hals. Att det kanske var han som sade ett sista farväl. det var fint. Jag tror det var så.
Var hos mina föräldrar och hittade bilder från min tjugofemårsdag. Där var G med. Han såg lycklig ut. Den kvällen åt vi massor, rökte vattenpipa och dansade.
Jag är glad att han kom och dansade på min födelsedag.

Miss You Bive...

Har bestått av förkylning som är på upphällningen, (om man nu kan säga det om en förkylning?) jag gjorde det där attans provet igen och klarade det med god marginal den här gången och en del promenader i iskyla, välkommen vinter!

I natt somnade vi klockan tre och vaknkade nio. Nu verkar de ha somnat igen i sovrummet, D skulle bara gå in och lägga henne. Varje gång han ska göra det somnar han själv, nåväl..
Vet Ni vad jag ska göra nu? Fixa naglarna, hoppa in i duschen och sedan slänga på mig någon gammal fin trasa och sen ska vi iväg på månadens aktivitet som denna gång heter Rumble Of The Kings.
Mormor och moster kommer hit och barnpassar och vårat sällskap kommer hit och dricker champagne med oss innan vi går. Hej lördag!

Vi har varit så bortskämda med sömn från början av Skrutts ankomt tycker jag. Jag är tacksam för det. Nu är det dock annorlunda. Hon har tagit sin plats mellan oss i sängen och det har hon väl gjort rätt i antar jag, jag skulle också sova emellan oss i stället för att ligga ensam i en kall säng. Men med en bebis i sängen som kravlar runt, sparkas, klappar oss i ansiktet, klättrar på oss blir det inte en särskilt jämn och givande sömn. Men tycker nog kanske att det vägs upp av att ha en liten varm bebiskropp bedvid sig med en andedräkt som påminner av mjölk och mandel som snusar en i örat.



Ensam och instängd...

Redo att möta vinterns kyla

Vi var på babyrytmik. Den bjöd inte på så mycket mer än baciller tyvärr.
Jag och en tjej från föräldragruppen bestämde oss för att kolla in det här som en annan mamma från gruppen tydligen besöker varje vecka.
Jag är inte så mycket för en massa aktiviteter för små bebisar utan tror att de har det bäst hemma med sina föräldrar eller i små grupper av barn där det går i ett lugnt tempo. Men musik och rörelse tänkte jag skulle kunna vara intressant. Vi kommer till salen som är som en liten gymnastiksal med mattor där det sitter en hurtig kvinna med gitarr. Hon är på gränsen till lite gapig tycker jag. Det bara väller in barn och det slutar med att vi är cirka trettio barn skulle jag tro, ganska många av dem förkylda.
Min bebis blev lite rädd när alla satte igång och klappa med händerna och stampa med fötterna och allt vad det var man skulle göra. En annan bebis började gråta men de flesta verkade tycka det var helt ok.

Hela grejen kändes rätt, ja larvig faktiskt. Man skulle sjunga rätt intetsägande låtar, klappa med fötterna och knäppa med fingrarna och sedan dansa med bebisarna i famnen. Jag fick ett litet skrattanfall när vi dansade runt där och när jag såg min kompis bebis och hans ansiktsutryck, han såg ut som att han undrade var tusan han hade hamnat, min bebis såg likadan ut. Medan alla föräldrar svajade runt där och försökte hålla takten och sjunga med i låtarna. Sedan delade hon ut någon marackasliknande sak till några av föräldrarna som man skulle spela på, jag ville verkligen inte ha den och fick som tur var den inte. Föräldrarna som fick dem såg rätt obekväma ut men försökte se glada ut och spela med i takten.
Sjuttio kronor kostade det hela också vilket jag tycker var ganska mycket. Men tanten som höll i det gjorde en bra affär. Vi fick en förkylning på köpet.
Jättekul för de föräldrar och barn som gillade det här men vi går inte dit igen.

Igår fastnade jag framför tvn med en kopp the. Lillskrutt hade precis somnat, mannen satt framför datorn och jag ville bara sitta en stund innan vi lade oss. Hamnade framför en bowlingturnering som är bland det mest trista man kan se på tv anser jag. En del av mig sa, du måste gå och lägga dig du ska upp halv sex imorgon. Medan en annan del av mig satt där helt fascinerad och kunde inte sluta titta. Vad var det då som var så fascinerande med det här?

Turneringen utspelade sig i USA och de tävlande var två män i fyrtioårsåldern. Småftjocka med konstiga frisyrer och väldigt fula osmickrande kläder. De kändes extremt osportsliga för det första och såg ut som vad vissa säkert skulle beteckna som rednecks, eller ska vi säga rednecks-de luxe.

Publiken var smått absurd, de satt alla och stirrade, så klart, på de tävlande och det var filmat så att det såg ut som att de såg rätt in i kameran. Alla hade mycket märkliga frisyrer, en ung kille hade en sån frisyr ni vet som är rakad på sidorna och en längre lugg som liksom var fastklistrad på pannan med hårgele. Han satt för övrigt och drack ur en mycket stor cocacolaburk. Många av tjejerna hade liksom snedluggar, vissa hade helt tuperat hår och andra bara mycket mycket platt och helt frisyrlöst hår. De såg liksom tagna ur en amerikansk film men de var ju på riktigt och det var live. Jag kan inte riktigt förmedla känslan kanske men jag vet att vissa av er förstår vad jag menar. Och de här männen som spelade var också så intressanta. De var så stone faced, även när de gjorde en strike. Det skulle liksom inte synas att de blev glada. Väldigt macho liksom. Samtidigt som de hade små väskor med en massa tillbehör som små handdukar som de liksom torkade kloten i och några fingergrejer, kanske någon form av tejp för att hålla stadigare om klotet vad vet jag. Det var liksom lite gulligt när de grejade med sina väskor och sina klot samtidigt som de var så allvarliga. Även de hade hårgele i sina frisyrer. Det fanns en skylt i publiken, handskriven där det stog något i stil med: Give it all you got Tom"

Det hela var fascinerande på något märkligt vis.

Var jag ute och körde bil i morse. Jag måste passa på när pappa kan vara med bebisen.
Idag gick det bättre än sist, kan bero på att jag kände mig mer utvilad. Trött förvisso men inte på gränsen till att somna vid ratten som sist.
Idag ska jag och lillskrutt på babyrytmik, vad det nu kan vara, med några ur föräldragruppen.
Antar att det är något med musikaliska inslag.

Hon härjar runt här bakom mig i sin gåstol och säger bläbläblä. Jag var först emot den här gåstolen men nu har hon börjat klättra fram till den själv och vill liksom upp. Är ganska bekvämt för mig också när jag vet var jag har henne. Är nog så med många barnattiraljer att de är lika mycket till för föräldrarna som för barnen.

Just nu funderar jag på om jag ska sova borta en natt hos mina föräldrar utan bebis och man. Skulle vara skönt att få en hel natts sömn utan att bli störd och dessutom slippa tanken på allt vad gäller matlagning, nappflaskor och så vidare.
Men skulle jag vilja vara borta en hel natt från min lilla familj? skulle jag överhuvudtaget kunna slappna av? Känner jag mig inte lite som en dålig mamma för att jag vill vara själv?
Har till i morgon att fundera, vi får se hur det blir.
Om det vore mannen som skulle sova borta tror jag inte att han skulle tveka, han skulle i alla fall kunna slappna av och inte orora sig för om hon hade det bra och jag tror defintivt inte han skulle känna sig som en dålig pappa.
Det är ju heller ingen annan än jag som skuldbelägger mig men det är anmärkningsvärt att jag resonerar som jag gör. Förvisso är det jag som spenderar mest tid med henne och faktiskt känner henne bäst men jag bore definitivt inte ha skuldkänslor, eller hur?

I veckan fortsätter kampen för körkortet. Jag grämer mig lite över det för jag vill ju så gärna gå över på "andra sidan" och ta tag i allt annat roligt. Men det är inget att göra utan bara fortsätta kämpa på.
När jag grubblar över något eller när något gnager mig brukar jag tänka, vad är problemet? kan jag göra något åt det just nu? blir det bättre av att jag brubblar på det nu? Finns det någon nytta med att jag ägnar det någon uppmärksamhet nu? Oftast är svaren nej och då försöker jag släppa det. ibland funkar det, ibland inte.
Längtar efter nya projekt och utmaningar vägen till dem är lika spännande som målet, körkortet är inte ett sådant.
Jag vill: ta tag i träningen igen, börja en kurs och ha en aktivitet i veckan för Skrutt som öppna förskolan.
Lets traggla vidare..

Det nya som händer i skrutts liv är:
Hon har börjat leka titt ut, hon håller händerna eller en sjal framför ögonen och ser hur söt ut som helst.
Hon har fått en trämobil av sin kusin, en dag när vi satt och lekte med klossar satte hon den mot örat och sa: häj häj. Igår gick hon längs soffan en bra bit och sedan tog hon några steg rakt ut i rummet. Mannen fångade upp henne så jag vet inte om hon hade gått själv. Vi vågar inte riktigt låta henne försöka.
Hon har återockuperat vår säng, vi har ite tagit fajten så nu sover hon emellan oss igen. Måste ta tag i det där.
Men det är ju så mysigt..

Hade tänkt bjuda på en tit ut bild men den verkar försvunnit..

I helgen har vi haft tre barn. Mannens syster snittades i torsdags så vi passade deras tvillingar hemma hos dem.
Det var livat kan jag säga men det gick faktiskt bättre än förväntat.
Trodde att de skulle gråta efter mamma och pappa mer men det gick bra. De är förvånansvärt förstående tycker jag för att vara två och ett halvt år. När de frågade efter mamma och pappa förklarade vi att de var och hämtade deras nya bebis och däför inte kunde vara hemma. Då var det liksom bara; jaha ok.
Jag har ingen vidare erfarenhet av barn i den åldern men tycker att de var riktigt duktiga.

Sättet de uppfostrar sina barn skiljer sig markant för hur vi har valt att göra(eller mest jag i sanningens namn)
Hos dem är det obegränsat med tv, kakor, kex och det finns en uppsjö av plastleksaker som blinkar och låter.
Jag tycker inte om plastleksaker, inte för att jag vill vara pretto men en plastleksak är full av kemikalier, de har en massa funktioner som gör att du måste använda den på ett sätt, stimulerar alltså inte fantasin, du kan inte laga en plastleksak om den går sönder, när den är slut så är den slut och hamnar på ett sopberg. Hur många har har någon gammal plastgrej sparad från när de var liten förutom en barbie eller något? Trä eller tyg kan du laga själv om det pajjar och det håller bättre. Jag har kvar en docka som fröken gjorde till mig på förskolan när jag var sex år, den håller än i dag och är en av skrutts favoriter, likaså mina gamla klossar och käpphästar.
De här tvillingarna är så fina och duktiga barn och det går så klart ingen nöd på dem men vi har olika synsätt när det gåller mycket. Jag gillar inte plast och hysteriska barnkanaler, punkt slut

Alltså förra lördagen, då drog mamma och pappa på sig finkläderna och gick ut.
Det var första utekväll tillsammans sedan skrutt kom.
Vi var på födelsedagsfest som var väldigt fin och som dessutom innehöll en liten surprise i form av discobowling! jag är ingen bowlare, men skorna var fina. Jag hade storlek 36 och mannen hade 46 så vi var tvungen att fota våra skor tillsammans.
Det gör mycket för relationen att hitta på något på tu man hand så det ska man nog göra om man kan.
Därför har vi också bestämt att vi ska göra något en gång i månaden. En gång i månaden kan tyckas lite men om man tänker efter så går tiden så fort och dagarna passerar på rätt likartade sätt.
I oktober fick det alltså bli fest. I november har vi en annan kul grej planerad.
Jag har en hel del idéer och planer på lager som jag ser fram emot att sätta i verket.

And the doft of citronsåpa in my nose..

Skrutt sover och jag har en stund över. Sitter här och skriver och det har precis börjat skymma. Idag var vi ute i solen i två timmar. Sen har jag dammsugit, diskat och torkat golven. Därav lukten.
En skön känsla infinner sig när man får pusta ut och betrakta sitt verk. Ikväll ska vi till mannens syster och hänga.
Feels like a fine lördag to me

Jag har ju varit rätt busy. Varenda ledig sekund jag lyckats skrapa ihop har gått till att plugga teori och övningsköra. Jag bestämde mig för att ta kortet, jag måste ha det. Gjorde ju några! försök när jag var höggravid, det var ingen bra idé. Mannen sa att jag var "uppe med fåglarna och flög någonstans" under den sista tiden på min graviditet. Kan ju förklara varför jag körde mot rött, inte stannade för gående på ett övergångsställe och körde trettio kilometer för fort på en 40-väg.
Efter den episoden bestämde vi oss för att det nog var bäst att låta projektet få vila. Men nu var det alltså dags igen. Nu alltså när skrutt är tio månader.
Att få ihop det med tid och lektioner och så vidare har krävt en del av mig, mannen och min mor. De senaste veckorna har jag alltså ägnat mig åt det förutom de vanliga vardagssysslorna. Och den sociala biten som inte var särskilt stor innan har nu varit i stort sett obefintlig.

Dagen var i alla fall inne för teoriprovet. Som jag för övrigt klarat förra omgången. Halv fyra på morgonen vaknar skrutt vilket leder till att jag var lite trött när det var dags att gå upp på riktigt. Häller bland annat jos i hennes gröt i stället för mjölk. Jag går och gör provet och missar med två poäng. Ok det är surt men det jobbiga är ju uppkörningen tänker jag. Ok, den dagen anländer. Mannen tar skrutt på natten, men man vaknar ju ändå.
En liten stund innan klockan ringer vaknar vi av ett brak, fästet till madrassen på mannens sida brakar ned i golvet. Vi blir alla rätt chockade så klart och han ligger där på golvet typ men ser ändå rätt rolig ut. 
Nåväl, Vi stiger upp, mannen åker till jobbet innan för att sedan komma tillbaka och köra oss till uppkörningen. Under tiden han är borta hinner ett smärre inferno utbryta som bland annat involverar en mycket nerbajsad bebis, en nerkissad babysitter och tvättmedel på hela golvet. Tio minuter innan vi ska åka springer jag runt i pyjamas med rufsigt hår och galen blick medan skrutt kryper efter mig mot det utspillda tvättmedlet  och säger da da do do, som är det nya snacket.
Jag hysteriskt: snällla du, mamma har lite bråttom. Men hon lyssnar inte så jag måste typ klä på mig med en hand och henne på andra armen medan jag kryssar mellan högar av kläder och nerkissade grejer och längtar ihjäl mig efter en kopp kaffe. Vi kommer i alla fall iväg till uppkörningen och jag missar den med två idiotgrejer som jag aldrig tidigare gjort. Uppkörningstanten sa att jag kanske var lite nervös och inte visade mitt rätta jag, men att jag var välkommen tillbaka.
Försöker att hålla tillbaka tårarna efteråt och peppa mig själv med meningslösa saker men egentligen tänker jag. va fasen, jag har klarat det där himla provet en gång och varför inte nu när jag pluggat ännu mer? Jag har ju för tusan en magisterexamen varför klarar jag inte ett simpelt teoriprov? Och varför gör jag sådana där klumpgrejer på körningen? Det här kändes som en riktig motgång men nu har jag återhämtat mig och kämpar på vidare fast det tar mina pengar och min dyrbara tid. Men vad ska man göra, ge upp? Inte riktigt min grej..
Men nästa gång har jag inget att skylla på om det går åt skogen. Är jag ingen bilist månne?