lifeofmama

Hur som helst så så fortsätter vi gå dit, kanske i helgen. Oh denna ljuvliga helg som jag inte vill ska ta slut. Nu ska jag gå läsa lite i "Bockfesten" och äta mörk mintchocklad-vilken lyx!. Men den där Mario, känns han inte lite liksom gubbig?

God natt

Det var länge sedan jag upplevde konst som berörde mig så mycket, som liksom tog andan ur mig. Fantastika målningar som inte bara var vackra att titta på utan gav en inblick i en svunnen tid och en svunnen värld. Jag kände mig stundtals rörd till tårar. I och för sig är det inte svårt att göra mig rörd men det var en stark upplevelse.

Vi var och såg Inkaguldet förra helgen

Lilla L kommenterade det mesta, ett par handskar, titta stövlar, ett armband och så vidare.

På tunnelbanan hem fortsatte kommentarerna att komma av typen, den farbrorn har en mössa, den tanten har vantar, den farbrorn vill inte vara här (?) och så vidare.

Det satt en kvinna mitt emot henne och när vi åkte förbi så man såg vägen som löpte parallellt med tunnelbanan och man såg bilarna, då sa hon:

Kolla tanten, bilar, kolla! Sedan pratade hon med den kvinnan hela resan. Hon upplyste henne om att hon satt på sin plats och att tantens satt på sin egen plats och så vidare. Tydligen var jag också pratsam när jag var liten, fast snäppet värre.

Helgen efter gick vi på Nick Brandt

Där var det mycket, Oj titta mamma vilken stor hund, en elefant balanserade och så vidare. Vi lunchade i det vackra men hysteriska cafeét. Note to self; gå inte på utställningar den sista veckan..

Hur som helst. Mycket får man höra som man inte hinner notera. Har bestämt mig för att köpa en dagbok till henne. Jag vill inte glöma saker som: Panko kommer och lagar mina tänder(what???)

Eller heller inte kommentaren hon fällde efter att jag gett upp att försöka borsta hennes tänder med att säga, Du, det här går inget bra. Hennes svar: stackars mig, det går inget bra..

Goodnight då..

Man kan åka skottkärra..

Och umgås med sin kompis..

Man kan gå en rond..

Det är bara så svårt att få tiden att räcka till till att sätta sig ner fem minuter varje dag och göra några korta anteckningar om dagen. Men fem minuter har man väl?

Vi säger så, hej.

Hon verkar tycka om att sjunga. Just nu blir det mycket "hoppe hoppe hare" som övergår i "ett litet hus i skogens slut" och i din hatt råttan, klockan åtta..

Söta roliga unge. Jag måste bli bättre på att skriva ned det hon säger och gör så det inte glöms bort. För det gör det.

Livet rinner fram och jag åker med och försöker göra det jag måste. förutom min träning hinner jag inte med så mycket mer än att få vardagen att hålla ihop. Hur gör människor med fler än ett barn? Jag förstår inte.

För lilla Skruff går det bra på förskolan. Fröken säger att hon aldrig träffat ett barn som talar om sig själv i jag-form så tidigt som henne. Jag har inte så stor erfarenhet av hur barns utveckling men jag har förstått att hon har ett bra språk för att vara så liten. idag när vi skulle äta frukost så gjorde jag gröt som vanligt. Hon ville hellre äta ban (banan) Hon brukar alltid försöka med det men till slut äter hon i alla fall sin gröt. Men idag satte hon sig bak och fram på stolen och sa: Ija orkar inte. Har aldrig hört henne säga det tidigare. Tyckte så synd om henne när hon satt där i sin pyjamas med snorig näsa och sa jag orkar inte..

Annars är det mycket, inte ta den, baja baja baja. tror nog att hon blir lite hunsad av stortjejerna på förskolan, hon är ju minst. Men hon trivs och varje morgon är det samma ritual när vi kommer till förskolan. Upp i frökens trygga famn och "vinka fönstret" till mig. Nu ska jag försöka göra lite nytta, kan inte sitta här och slappa hur länge som helst för tusan. Hoppas jag har tid att skriva snart igen. Är så lätt att glömma speciella stunder, saker hon sagt annars

Hej

Fick precis ett mess där det stod att hon leker för fullt och är glad. Jag känner verkligen att hon är i goda händer.

När jag lämnade i morse sa fröken att hon är en sådan unge man vill ta hem.

Igår när vi skulle gå till förskolan blev det dock lite dramatik. Vi hade lite bråttom och jag stressade runt och försökte behålla mitt lugn för inget går fortare eller blir bättre för att jag blir irriterad. Barn är ju inte så logiska utan tenderar att hitta på de mest irrationella saker när man har bråttom och det har hitills inte gått att förmedla till min dotter att att när mamma stressar kan hon sitta fint och leka på en plats istället för att springa runt mina fötter.

Hur som helst var jag på väg in i badrummet när Skruff kommer körande med sin dockvagn precis framför mig varför jag tvingas ta ett skutt över vagnen och bara rasar in i badrummet. I fallet råkar jag även på något märkligt sätt riva upp min strumpa så det blev ett stort hål mitt på. Skruff skriker mamma mamma och springer in i badrummet och kramar mig och säger mamma ooj ooj, helt bekymrad.

Hon var även mycket bekymrad över den trasiga strumpan och sa; mammas tumpa tasit, fabbo laga mammas tumpa. Det sista hon sa innan hon somnade den kvällen var också just; mammas tumpa tasit, fabbo laga..

Den här dramatiska upplevelsen måste ha etsat sig fast..

Lilla vännen sover och jag skypar med gammal vän som jag saknar. Tänk om man fick ta en tripp till Paris och sitta och samtala med honom om livet på något mysigt Café. Det vore något..

Hur som helst. Dagarna går läskigt fort men är fyllda med en massa härlig tid med min dotter.

Hon klarar sig utmärkt på förskolan och häromdagen sa hennes fröken något som fick mitt hjärta att liksom snörpa ihop. Hon sa:

"Hon är ett underbart barn och en gåva från dig till mig"

Roligaste hon säger just nu är "päronit" för päron och r´et uttalar hon som ett engelskt r. Låter väldigt kul.. Idag kommer kusinerna och leker och jag ska träna, jiho! Nu har regnet stillat sig också...

Förresten var vi på skansen för nåra helger sedan. Det var en av de sista fina dagarna med sommarvärme.

Grisarna var mycket intressanta. Det var också getterna, de får man ju klappa.

Vi inledde med att besöka getterna och ställde oss att vänta i deras inhägnad. Först kom en stor get fram, L var lite skeptisk och höll sig till mig. Efter den kom en liten mindre skrämmande killing (heter det så?) fram emot oss. L blev eld och lågor och ville fram och klappa. Jag sa att man fick klappa fint på sidan. L går fram till geten och säger heeeej och liksom hugger tag med båda händerna i getens skägg och haka och jag ser hur hon liksom tar i. Jag lyckades dock befria den stackars geten som sprang iväg till sin mamma, helt klart traumatiserad av upplevelsen av att bi attackerad i sitt eget hem...

Förra veckan gick bra. Hon var lite fastlåst i mitt knä ibland men vågade sig succesivt iväg och leka med de andra barnen och fröken.

De andra barnen är snälla men de större flickorna som hon verkar vara intresserad av tycker nog inte att det är så spännande med en liten ett och ett halvt åring. L är väldigt kramig så när vi ska gå vill hon gärna krama fröken och barnen. Hon gick fram och försökte ge flickorna varsin stor kram men de ville inte krama tillbaka utan sa bara "neej jag vill inte" varpå L slog ner blicken och gick sakta därifrån. Gissa om det gjorde ont i mammahjärtat..

Men det är den enda "incidenten" annars leker hon så fint och är så glad.

Regnet som envisades med att hänga kvar hela förra veckan tog en paus över helgen men bestämde sig för att återvända inatt och nu vräker det ner. Vi åker vagni till förskolan och hon sitter och kikar ut bakom regnskyddet iklädd en blå sydväst.

Innan vi gick i morse så ställde hon sig framför spegeln och sa; hej då ija, vi ses en annan, imorn.

Hon lockar fram många skratt den ungen.

Den här semestern var självklart annorlunda mot den jag var på någon månad tidigare men på nästan samma plats. Det är ju annorlunda att åka med en liten. Inga långa dagar med solande på stranden, inga spontana infall utan allt måste ju planeras. Men det var lugnt och skönt. Skruff fick plaska med vatten naken i trädgården och bara hänga runt med oss.

Vi bodde i ett mysigt stenhus i en gammal medeltida by där en borg från 1200-talet tronade på en höjd omgivetn av stenhus som nästan såg ut att vara på väg att rasa ned för berget.

Jag njöt mest av vädret, att få vara nära havet, vinet, maten och känslan av södra Frankrike.

Skruff gjorde många framsteg. Hon har tidigare varit  mycket skeptisk till att klä av sig. Hon kan gå med skor, hatti och jacka inomhus ibland. När vi varit på stranden i Sverige i sommar har hon vägrat att ens ta av sig skorna. I Frankrike sprang hon runt utan kläder, plaskade i både pool och hav. Lekte massor med sina kusiner och härjade i trädgården. Till frukost drack kusinerna Candy up. En ganska ofräsch färdig chokladdryck som finns i Frankrike. Skruff fick smaka och sa sedan: Ija dricka faffi (kaffe) Varje morgon efter det krävde hon faffi till frukost.

Hennes ordförråd har även det utvecklats massor. Hon säger i princip allt men lägger gärna till en i-ändelse på alla ord. Hon bildar två och tre-ordsmeningar. När vi skulle duscha en dag sa hon: Ija tvätta huvvi. He he.

.

Flygresorna gick också bra och hon var jätteduktig förutom på resan hem. vi skulle mellanlanda i München och hon var övertrött. Något som slog över och hon blev otröstlig. Vi satt på ett plan som inte hade lyft och var försenat och hon skrek och skrek hysteriskt. Alla småbarnsföräldrar vet att man i det läget har lite hög puls..

Framför oss satt en tysk gubbe och tittade bakåt på oss, skakade på huvudet och sa något till sin fru. Jag blev så arg att jag förvandlades till en 14-årig tjej från typ Bronx och sa typ: Whats your problem? Do you have a problem? med jättearg röst. Hade lust att gå fram och slå gubben i huvvi. Vad vill han att jag ska göra? Strypa henne? Fy för tyska sura gubbar på flygplan. Klarar han inte av offentliga miljöer där barn kan förekomma ska han nog stanna hemma i München.

Funderade även på kontrasterna Rivieran-Stocksholm som är ganska markanta. Man lyfter ifrån ett torrt klimat med strand, hav palmer ett högt tempo med massor av människor, bilar, avgaser. För att flyga in över tyst mörk granskog. Det är som att allt blir tystare, lugnare när man flyger in över den vidsträckta skogen. Det är som det glättiga soliga bara rinner av en och vemodigt sakta sakta sänker sig över en som ett duggregn. Sverige är ett ställe som frambringar en sorts melankoli som inte finns någon annanstans. Men jag är glad att vara hemma, fast det regnar idag..

Ett ord som hon kommit på själv och som är väldigt gulligt är "hanni" och betyder hallon..

Mycket har hänt sedan dess, både för mig och för min dotter. Den senaste tiden har på många sätt varit den svåraste i mitt liv men med alla uppbrott och förändringar brukar ju också ofta ge upphov till någon typ av pånyttfödelse, vilket det gjort även för mig.

Vad sommaren 2011 hitills präglats av:

-Flytt till eget boende som där jag känner mig hemma för första gången på länge

-Jag har kommit till nya insikter om mig själv som jag är så tacksam över

-En resa till Frankrike med blått hav, mat och champagne och framför allt fina vänner.

Och min flicka utvecklas hela tiden, det bara går inte att sammanfatta det här och nu. Men jag kan säga att hon pratar, som hon pratar. Hon upprepar allt man säger och bildar två och treords-meningar som till exempel: Ija åka van.. Vi får lättare och lättare att förstår varandra.

Då det inlägg jag försökt skriva försvunnit tre gånger har jag tappat lusten att fortsätta men nu är jag i alla fall på gång igen med att skriva. Anledningen till att jag skriver här är ju dels för att jag vill minnas min dotters utveckling, då jag är ganska dålig på att skriva ned saker..

Sista tiden har ju inneburit en hel del arbete både mentalt ooch fysiskt och min första prio har inte varit att sitta här. Men nu är jag back on track i guess..

Jag skrattar rätt ofta åt henne. Hon pratar mer och mer. Förra helgen lekte vi i lekparken som vanligt. Hon ser en skata(hon älskar alla djur) och blir lite till sig och börjar ropa: papo hoji! kom kom!

När hon ser en hund, katt och ofta skata eller kråka ropar hon kom kom. Det är mycket "fawwo" ockå när hon ser män på stan, och vissa kvinnor.. Kekko är hennes namn för Nikki, hunden. En annan sak hon börjat med är att hon tar på sig mössan och gå mot dörren medan hon säger heej doo. Kanka är anka och så vidare. det är väl de nya orden.

När vi åkte till mina föräldrar sist tittade hon ut genom fönstret när vi var på motorvägen och sa fawwo! Jag frågade om det verkligen var en farbror på vägen då svarade hon , nä ä. Hon är ärlig åtminstone.

Nu ska jag förbereda lite lunch innnan hon vaknar. Sedan blir det andra vändan till lekparken och sandlåda och gong gong(gunga) Att vara ute är det bästa hon vet förutom att bada och leka med djur.

Hoppas de intressena håller i sig långt upp i tonåren..